Minrathous skuggor

Han visste att magistern inte skulle bli glad om han slog sig ner. Just därför gjorde han det.

Hon granskade den skrynkliga uniformen, de slitna kängorna och den råttfärgade huvudbonaden som var genomdränkt av regn. ”Det här är ett privat bord, tempelriddare.”

”Jag ska inte stanna länge,” svarade han.

Magistern suckade lätt. ”En omgång till, då.” Med sin rubinförsedda hand kallade hon till sig en mörkklädd croupier.

Tarquin ögnade igenom sina kort – krispiga, splitternya kort med guldkanter som lämnade guldstoft efter sig.

”Visst gnistrar de vackert?” I ögonvrån såg han mynt glida fram över det silkesklädda bordet. ”Det är ju därför du är här, eller hur?”, sa magistern med ett återhållsamt leende.

”Tänker du inte satsa mer än så? På ett bord med guldkantade kort?”

Magistern höjde ena ögonbrynet. ”Fast det är ju mer än du tjänar på ett halvår.” Hon visade sina kort. ”Vill du fortsätta? Vi får väl se om jag gillar din spelstil.”

Tarquin visade sin egen hand och la sedan en smal kassabok på bordet. ”Vad sägs om att höja insatserna lite?”

”Vad menas?”, sa hon. Tarquin tyckte att hon började se lite obekväm ut.

”Jag har en kontakt. En smart kvinna. Hon säger att det där är bokföring över slavhandeln på svarta marknaden.” Tarquin lutade sig tillbaka i sammetsstolen lika naturligt som ett flin infinner sig på en skojares ansikte. ”Inklusive transaktioner med Venatorikulten.”

Magistern skrockade. ”Venatorikulten finns inte mer.”

”Jaså? Att ha med dem att göra klassas fortfarande som förräderi. En magister som döms för förräderi tvingas i exil, blir av med sina titlar …”

Magistern trummade på underläppen med en av sina målade naglar. ”Intressanta kort du valt.” Hennes röst var lika skarp som en nyslipad svärdsklinga. ”Du kanske inte vet hur man spelar det här spelet.”

”Jag vet nog precis hur man spelar det här spelet.”

Magistern visade resten av sin hand. ”Ess och höga kort. Du är besegrad, tempelriddare.” Hon ställde sig upp och lutade sig över honom. ”Du ska få se.” Luften sprakade kring hennes knutna nävar – ljudet av en magiker som samlar krafter. ”Och du hotar inte mig i min egen inrättning.”

Början till en trollformel slog gnistor, gav ifrån sig ett väsande ljud och dog ut. Magisterns hand hängde kvar i luften – hennes magi var motad.

Tarquin smålog. ”Är du säker på att det här fortfarande är din inrättning?”

Magistern såg croupieren i ögonen för första gången. ”Du … Det kan inte vara du …” stammade hon. ”Legenden om ormen är ju bara en saga.”

Tarquin stoppade in kassaboken i rockfickan. ”Att rigga systemet funkar bara om alla spelar efter dina regler.” Han lutade sig tillbaka i stolen och lyfte på hatten. ”Solnedgångarna i Minrathous är vackra. Du borde passa på att se en medan du fortfarande kan.”

”Vem är du? Vad vill du ha? Guld? Makt?”

Tarquin smålog. ”Vi är Tevintrarna du glömde. Vad vi vill ha?”

Croupieren bakom magistern drog upp sin huva. ”Allt.”