Oklart läge

Beskyddaren Evka Ivo suckade och lutade sig tillbaka mot den hårda stenen. Trollet var dräpt. Ett halvt dussin pilar stack ut från halsen, och vänster sida av skallen var intryckt av hennes dvärghammare. Hon kunde vila ett tag.

"De lyckades ta sig ut", sa beskyddaren Antoine ovanifrån.

"Bra", sa Evka. Poängen med att rädda de där gruvarbetarna från trollet var ju att få ut dem därifrån. Även om det innebar några blåmärken. Och ett och annat knäckt revben. Antoine la sig på marken bredvid henne och gnydde av smärta. De låg på rygg och stirrade upp mot det mörklagda grottaket.                

"Vi klarade oss också", sa Antoine. Han plockade upp en sten och började fippla med den. Alven kunde aldrig vara stilla.

“Den här gången, ja.”

Antoine skrattade. "Så sa du sist vi slogs mot ett troll också."

"Det var faktiskt inte bara ett troll. Det var flera. Det tredje var nära att slita av ditt huvud."

"Men jag testade ju en ny formel!"

Evka log när hon tänkte tillbaka på Antoines frätande hopkok. “Det stämmer. Du sprängde oss nästan i luften."

"Jag sa aldrig att det var en bra plan." Antoine kastade stenen i luften och fångade den. “Men hallan återvände till betesmarkerna. Det fanns dovhjortar senast vi var där."

"Minns du mörkervarelserna utanför Kassel?", frågade Evka. Mörkervarelsernas förpestade närvaro förgiftade vattnet. De bräckta träskmarkerna hade fyllts med grått slam. Fåglar dog. Byborna drabbades av en förskräcklig hosta och bad om undsättning. Evka hade gått från byn rakt in i en monsterhord.

"Du var sjuk", sa Antoine. "Men du köpte tid åt mig."

"Och du stoppade spridningen."

"Du sa att jag var skyldig dig soppa." Antoine kastade stenen igen.

"Kommer du ihåg demonen i Merdaine?"  

"Jag hatar demoner", muttrade Antoine.

"Jag tror inte att den gillade dig heller."

"Som tur är blev vår bok bara lite bränd i kanterna. Den mystiska berättelsen. Vi var på sista kapitlet." Antoine flinade. "Jag klarade mig bättre än dig mot de där hurlockerna vi mötte."

"Knappt en skråma. Jag blev inte biten av en  ... vad var det för en varelse utanför Arlathan?

Antoine tog sig på axeln. "Jag vet fortfarande inte. Men vi klarade oss. Även om det var nära ögat."

"Poängen är att beskyddare kan dö på många sätt", sa Evka.

"Och ändå lever du", kontrade Antoine.

"Dernel följde sitt kall", sa Evka.

Antoine svarade inte. Han satte ner stenen. Han hade inte vetat.

Dernel var inte så gammal men fördärvet i hans blod – i allt beskyddarblod – skulle innebära slutet för honom. Evka hade följt honom till de djupa vägarna för sista gången. Han skulle dö i strid mot monstren nedanför.

"Att vara en beskyddare tar kål på en – på ett eller annat sätt", sa Evka. "Och vi vet inte när det sker."

"Jag är inte rädd om inte du är det."

Evka kunde förnimma mörkervarelser djupare ner i grottan. De hade inte mycket tid på sig innan fler monster skulle komma. Men lite tid hade de.

"Fråga mig igen", sa hon.

Han plockade upp stenen, satte ner den igen och vände sig sedan mot henne. "Evka Ivo, vill du gifta dig med mig?"

"Ja." Hon kysste honom.